Hej klockan två (aj nej, nu slog datorn om till tre) på natten!
Här sitter jag och glor med geggiga grisögon, och upptäcker vanor jag inte tidigare kände till i min ömma moders sömnrytm. (Dvs. hon stiger upp och kissar varannan timme! Hur orkar man? Man rubbar ju the smootheness alldeles om man ideligen far upp, floff- Ut i kylan, iväg till klinkergolvet? Oerhört frustrerande för tonåriga tjugoettåringar som inte är vana vid tillsägelser, för övrigt.)
"Nej men guumman", låter det, "ska inte du sova? Klockan är ju tre! Tänk på att vi flyttar fram klockan en timme inatt!"
Eh, jo. Men det skiter väl jag i, jag tittar ju på Youtubeklipp. Fast det där som flyter runt allra mest just nu, med mobboffret som ger igen, är lite för violent material för min smak. Det ser ut som om killen har ihjäl den andre vilket aldrig är upplyftande att titta på. Jag greppar temat, väger det i handen, fram och tillbaka, men nej. Den lille tanige mobbaren går ju nästan av på mitten, smack mot betongen. Jag ser inte det vackra i det.
Ack, jag klarar inte av våld! Inte i några sammanhang. Får sura uppstötningar, oavsett om det är fiktion eller verklighet. Fight Club exempelvis, skulle jag aldrig få för mig att utsätta mig för. Mår tillräckligt illa när mitt norra öga skådar en helgjuten revolver i en gammal stumfilm från nittonhundratalets första hälft.
Mes! Tjej! Vante! Hare!
Pösigare än en bombmurkla, det är jag det, och oj vad jag trivs. Idag såg vi en film på norska, där de spelade Joy Division, och hette Ynge, Helge och Jarl. De dansade i ett regn skapat av innehållet i en Saccosäck. Vilt! Det var en scen i min smak.
Våldsam betongsving
No comments:
Post a Comment